Det är inte det att han ska dö. Det är inte det att han har suttit och väntat i fyra och ett halvår. Det är inte det.
Straffet, det riktiga straffet, är att veta när.
Inte sedan. Inte när han är äldre. Inte långt därborta, så långt att han slipper tänka på det.
Exakt när.
Vilket år, vilken månad, vilken dag, vilken minut.
När han ska sluta andas.
När han inte längre ska känna, lukta, se, höra.
Någonsin.
Bara den som är dömd att dö en exakt minut kan förstå hur jävligt det är.
Allt det där som gör döden nästan uthärdlig för de andra ovissheten, att slippa tänka eftersom man inte vet.
Han vet.
Han vet att han ska upphöra om sju månader, två veckor, en dag, tjugotre timmar, fyrtiosju minuter.
Exakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar