osynlig

Idag är det en vanlig dag.. men kanske inte så vanlig.
Jag känner mig inte så närvarande idag, känner mig osynlig. Jag vill hem men ändå inte för jag vet vad som väntar mig... väljer istället att stanna här och försöka vara stark, inte bryta ihop helt.. Tur att man har underbara personer som finns där för en.. som är redo  att lyssna på mina ord.
Det är alltid skönt att få prata med någon.. säga vad man känner, få lätta på hjärtat.
Det är svårt att hålla tårarna..när det enda man vill är gömma sig och gråta tills man inte kan andas, tills man känner att allt sorg är borta.. Men det är inte så enkelt, för problemet består, tårar löser ingenting.
Tårar ger nog bara problem`? Maskaran rinner, sminket.. och så ser alla hur du mår, hur du känner dig. Men omgivningen förstår inte varför..
Jag vill långt..långt härifrån...
Jag är så besviken..igen..